I tisdags kväll, vid 20:00-tiden började jag känna mig vrålungrig. Jag hade ätit två timmar tidigare, så på ett sätt visste jag att jag inte kunde vara hungrig. Jag åt lite nötter för att stilla den värsta hungern. (Jag hann tänka att "bara det inte är samma sak som förra gången")
Sedan gick besvären återigen upp till bröstet och ryggen, och höll i sig i flera timmar. Smärtorna var inte lika akuta som vid de tidigare tillfällena, varför det tog ett tag innan jag kopplade ihop ett och ett. Jag försökte sitta, men det gjorde ont i ryggen. När jag sedan skulle försöka sova, så gick inte det heller. Hur jag än låg, gjorde det ont i ryggen. Jag kunde inte slappna av. Jag velade i tanken en stund, men tog sedan 2 Iprentabletter. De hjälpte inte. Då hade jag haft besvären i ca 4 timmar. Till slut ringde jag ambulansen (i o m att jag blivit rekommenderad att göra detta på senaste vårdcentralbesöket med samma symptom), som kom till jobbet och sedan förde mig till Sahlgrenskas akutmottagning. Benen skakade och jag andades med öppen mun.
Jag fick morfin i ambulansen, för att lindra smärtan samt för att slappna av.
En himla massa tester togs. Allt, förutom det höga blodtrycket (180/110), verkade vara bra. Jag fick i o f s syrgas, i o m att sköterskan tyckte att jag inte fick tillräckligt med syre i blodet.
(Blodtrycket sänktes till 160/något, under natten). Första gången de mätte temperaturen, hade jag 36,1 och gången därefter var jag på 35,7. Det är rätt så typiskt för mig, att gå ned i temperatur, istället för upp, när jag mår dåligt.
Smärtan i bröstet ökade när jag kom till Sahlgrenska. Jag fick dricka någon slags bedövningsvätska och sedan något annat, som skulle kunna lugna ned något i matstrupen. Efter ett tag fick jag extremt ont i ryggen. Jag kunde inte ligga ned. Jag satte mig upp och då ökade smärtorna till riktigt höga höjder.
Jag fick rådet att ta långa lugna andetag... Till slut lugnade jag ned mig... (annars var det nog svårt att läsa av blodtrycket på monitorn...)
De röntgade även lungor och kroppspulådern, för att se att det inte fanns några oegentligheter där... Jag fick kontrastvätska genom en nål, in i kroppen. Det kändes som om jag skulle kissa ned mig.
Efter alla prover och en natt på sjukhus, fick jag åka hem, med informationen att de inte kan göra så mycket mer. Läkaren hintade något om att mina symptom kan vara stressrelaterade.
Jag var kissnödig hela natten, även om jag kissade en gång i timman.
De tog också blodprov på mig, för att mäta sockerhalten... Första gången (mitt i natten), var det 7,1 och på morgonen var det 6,1. Inget att oroa sig för, alltså. Ingen diabetes.
De frågade om jag flugit långt, strax innan detta hände. Jag hade ju i o f s varit i Berlin, och kommit hem på söndagsnatten, men flygturen varade ju bara en timma. Jag var i o f s extremt trött på måndagen, som jag tillbringade framför teven, efter artrosskolan. Jag hade där fått till mig att artros, som ju är en sjukdom, är en kronisk sådan.
Det fick mig att börja titta på mitt liv och fundera på vad som kan anses vara stressande för mig...
Jag listar upp det här, bara för att jag tror att det skrivna ordet hjälper mig att förstå.
- smärta i knät - artros... (fick , via artrosskolan, reda på att artrosen är en livslång sjukdom... att det kanske går att lindra smärtan något med belastning och träning, men att den kommer att vara kronisk), detta, tror jag kan stressa mig...
- allmän oro (jag oroar mig ganska mycket... senast inför Berlinresan... vad skall jag äta, hur skall det gå med antalet steg o s v... (jag vill göra rätt... inte anses vara en belastning för min omgivning)) - att jag nu varit sjuk på jobbet och fått kalla in en kollega för att ta mitt pass, gör också att att jag anser mig vara mindre värd... vilket i sin tur leder till oro kring vad de skall tänka om mig och om min förmåga att utföra jobbet....
- äta rätt och fortsätta gå ned i vikt (jag har ätit fel - både innan och under berlinresan... viktuppgång är resultatet... detta skapar ångest, med tanke på hur lång tid det tagit mig att gå ned 2-3 kilo - och att jag måste göra om jobbet igen, innan viktminskningen återupptas)...
- vad betyder själva viktminskningen för mig? det är ju ett tecken på att jag måste ändra på mycket i mitt liv - detta kan sätta igång en massa obearbetade saker... det kan också tolkas som att jag inte levt rätt tidigare - och just det där med att inte göra rätt, stressar mig...
- sjukgymnasten kommer inte att vara lika aktiv i mitt liv... jag kommer att få träna på egen hand, med uppdateringsträffar... kanske stressar detta mig också... i o m att jag har tyckt att det har varit bra att ha något som drar mig till gymmet... det har varit skönt att ha "någon att hålla i handen"
- träna på gym (jag har på senare tid struntat i gymmet... vet inte varför... kanske är det för betungande att ha hela ansvaret själv...) - jag inser att jag inte har något val, när det kommer till min hälsa... om jag skall orka bli gammal, som är ett av mina slagord, så måste jag ta mig till gymmet... men det är alldeles för lätt att strunta i allt...
- tänderna - det känns "äckligt - ilande, isande" när jag tuggar, även en dryg vecka efter besöket... (jag var hos tandläkaren - fick en akuttid, i o m att mat fastnade i ett hål i tanden... bedövningen satt i i fem timmar... två tänder lagades... ) - jag ringde tandläkaren i tisdags, och fick en tid till dagen därpå... kan det ha skapat ytterligare stress, i o m att jag inte är så förtjust i sprutor m m...?
- ekonomi... jag har inte börjat spara för pensionen... hur skall jag överleva sen? jag har också en tendens att handla över mina tillgångar... har jag en livskris på gång?
- kan jobbet vara en stressfaktor? känner jag mig som en i gänget, eller anser jag mig vara en bisittare - en som inte fattar något...? de andra skrattar, tjoar och stimmar, medan jag sitter tyst och iakttar...
Allt detta gör att jag kan förstå, att kroppen kan ha reagerat...
Och om jag tänker tillbaka på det första tillfället med smärta, så var det ju i samband med ändringen av kost- och levnadsvanor. Även vid det andra tillfället, var jag aktiv i tänkandet kring mat och motion, kan tänka.
Och om jag tänker tillbaka på det första tillfället med smärta, så var det ju i samband med ändringen av kost- och levnadsvanor. Även vid det andra tillfället, var jag aktiv i tänkandet kring mat och motion, kan tänka.
Jag vet inte om det är tecken på att jobbet kan vara något som stressar mig, eller om det bara råkar bli så...?
Kan allt ha med en utvecklingskris att göra? Att jag är på väg uppåt (för utvecklingstrappan), men uppvisar dåliga symptom, för att luras till att tro att jag inte klarar av det?
Jag får kontakta vårdcentralen och SOS International - i samråd med chefen, för att se vad jag kan göra åt det hela.
Så även om det inte finns något kroppsligt fel på mig, är det viktigt att jag tittar på det utifrån ett psykosomatiskt perspektiv...
Vid besöket med sjukgymnasten, fick jag tipset om att kontakta Hälsodisken (som finns på Lundbybadet), för ett samtal.
(vid ett nytt besök på vårdcentralen, tänkte läkaren att det kunde vara gallsten... så en remiss skickades till ultraljud... den 10 maj konstaterades att jag hade både gallsten och fett i levern... skumt att de inte tänkte på det, på akuten... jag menar, symptomen har nog varit ganska typiska...)
Kan allt ha med en utvecklingskris att göra? Att jag är på väg uppåt (för utvecklingstrappan), men uppvisar dåliga symptom, för att luras till att tro att jag inte klarar av det?
Jag får kontakta vårdcentralen och SOS International - i samråd med chefen, för att se vad jag kan göra åt det hela.
Så även om det inte finns något kroppsligt fel på mig, är det viktigt att jag tittar på det utifrån ett psykosomatiskt perspektiv...
Vid besöket med sjukgymnasten, fick jag tipset om att kontakta Hälsodisken (som finns på Lundbybadet), för ett samtal.
(vid ett nytt besök på vårdcentralen, tänkte läkaren att det kunde vara gallsten... så en remiss skickades till ultraljud... den 10 maj konstaterades att jag hade både gallsten och fett i levern... skumt att de inte tänkte på det, på akuten... jag menar, symptomen har nog varit ganska typiska...)
Söndagen den 14 februari, 2016 (på jobbet, 8 veckor sedan förra gången)):
Det gjorde ont, ungefär likadant som om jag skulle behöva gå på toaletten och tömma mig. Men sen vandrade smärtan upp för magen och landade i bröstet. Smärtan gick genom kroppen ut mot ryggen och även armarna. Det var fruktansvärt.
Det var ett tryck över bröstet samtidigt som det kändes som att jag hade blivit skjuten med en hagelbössa (inte för att jag blivit skjuten med en hagelbössa förut, men min föreställning av det...).
Jag kunde inte sitta, stå eller ligga på sidan. Jag försökte överleva genom att ligga på rygg. Smärtan var av en sådan karaktär att den tvingade fram tårar. Jag andades ljudligt och kände att livet tar slut här och nu.
Paniken i mig steg för varje minut. Jag var ju på jobbet. Skulle jag behöva ringa in en vikarie? Denne har ju ingen nyckel... Skulle jag behöva vänta in denne - med min smärta innan jag kunde ringa efter ambulans? Skulle jag behöva transporteras med ambulans från jobbet. Jag skulle ju bli den stadsdelens snackis...
Jösses. Patetiska tankar... Jag vet. Men det var så det kändes.
Jag ringde till slut 112. Och där och då släppte smärtan. Det hade väl varat i en kvart.
Smärtan försvann lika plötsligt som den kom. Och sen kändes allt helt normalt igen.
Jag kontaktade även 1177 för att rådfråga. Jag fick även hjälp att ställa mig i telefonkö hos min listade vårdcentral. Jag fick en tid kl 10:00.
Jag beskrev scenariot. Läkaren kände på magen och tyckte sig se att jag reagerade mycket på tryck och kläm.
Jag fick ta en massa prover:
EKG - normalt
urinprov - normalt
sänka - normalt (lite över normalgränsen ... kan ju vara en rest från förkylningen)
feber - 36,8 (ingen feber)
blodprov - normalt
blodtryck - 138/82 (bättre nu - till skillnad från i januari 149/89 och december 140/85)
Läkaren kunde inte på rak arm säga vad det var - men jag fick ett recept på någon medicin (omeprazol) mot magen, som skall tas 30 minuter före måltid, för bästa effekt.
Söndagen, den 20 december, 2015 (hemma):
Jag har upplevt denna smärta en gång tidigare, och det var åtta veckor tidigare. Då var smärtan mer lik hungerkänsla - som om jag inte ätit tillräckligt mycket till frukost. Då tog jag ett kokt ägg, men det hjälpte inte.
Smärtan hade samma förlopp som igår. Jag lade mig ned för att vila - för att lugna ned mig. Och det gick över sen, även då, efter kanske en kvart.
Det gjorde fruktansvärt ont i ryggen, men på något sätt lyckades jag ändå vila en stund, innan jag skulle till jobbet.
FLER GALLSTENSANFALL:
Fredagen den 17 juni (Annelies bröllopsmiddag)... Det kändes av lite lätt på kvällen innan... Satte igång redigt på morgonen... Höll i sig länge... Jag gick inte på middagen... Det är ju synd att gallstensanfallen gör att jag avstår sociala evenemang o s v... Jag hade ätit stekt korv både till lunch och middag... samt frossat i glass m m.
Söndagen den 26 juni (efter midsommarfirande med grillat och sedan x antal måltider med stekt mat, sura godisar, cider m m) - Ett långvarigt och segt anfall... Jag tog ett stolpiller, men det hjälpte inte nämnvärt.
Onsdagen den 29 juni (efter grillspett + ris till middag samt nybakat keso- och fröbröd med koskenlaskija och äpplejuice till kvällsmat) - anfallet satte igång vid 23-tiden... Höll i sig hela natten... Jag tog inte stolpiller, förrän efter avföringen på morgonen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar